Igår tog vi bort Moira! Min första och hittils bästa hund. Klokare hund kommer jag aldrig att få. I Februari hade hon blivit 14 år.
Hon hade svårt med orken och andningen. Åt dåligt hörde dåligt... Men ändå är det så svårt när det väl måste ske...
Så mycket som vi gjort tillsammans. Hon var vår lilla bäbis innan Malte kom. Och hon passade barnvagnen när den stod utomhus. Vi lärde henne på några minuter att leta reda på Malte när vi flyttat upp till Upphärad och Malte började göra små utflykter.
Hon sov aldrig i sängen... utom när vi var ute och tävlade och sov på vandrarhem. Då visste hon att det var okej. :-)
Visst har hon bott hos en granne (Janne) de senaste åren och levt pensionärsliv på ålderns höst, men hon verkar aldrig ha glömt mig, utan ålat sig som en orm och försökt komma innanför skinnet på mig.
Jag skulle kunna hålla på längre med listan med äventyr. Som när vi varit med i agilitytävlingar inne på Svenska mässan och alla åskådare står upp och skriker av upphetsning när vårt lag vinner. Vår första SK-tävling på får och även på nöt. När Lena tränade upp henne till lydnadschampion och blev lagom klar tills Malte skulle födas, då hon gjorde sista tävlingen när hon var i nionde månaden. Och massa mer...
Vi är fler än jag som saknar henne men vilka det är vet ni bäst själva. :´-(
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar